Min kropp är helt bedövad, men mitt huvud verkar iallafall fungera som det ska. Tankarna virvlar runt som orkaner i min hjärna just nu, och har gjort det hela dagen.

När jag såg på andra avenyn nyss så hörde jag en sak..
"Att vara pappa innebär att knyta skor, byta blöjor, ställa krav, ställa upp. Saker som inte har någonting med gener att göra."
Om bara alla tänkte så...
Jag har nog inte insett förrän nu, vad mycket vi har missat, han och jag. Hur många gånger han borde ha funnits där för mig och stått vid min sida. Men ändå så måste jag nog erkänna att jag har det bra, mot vad flera andra har. Jag menar, jag träffar iallafall min pappa ibland. Han bor ju i Enköping, så det blir några gånger i månaden iallafall. Jag kan därför inte förstå varför det känns så tomt, det känns hela tiden som att det är någonting som fattas och det värsta är att hur mycket jag än försöker förklara för honom så kommer det fram att det är mitt fel. Det är mitt fel att han inte finns där, att vi aldrig träffas och att det där hålet, den där saknaden efter någon ens existerar.
Tänker jag efter så kanske det är så. Det kanske helt enkelt är mitt fel, men då återstår bara frågan vad fan jag ska göra för att få det rätt? Jag har försökt. Tro mig, det har jag. Jag har frågat varför du aldrig ställer upp, varför vi aldrig träffas och varför din nya familj betyder mer för dig än vad jag någonsin har gjort. Gång på gång har jag fått svaret "det är en tvåvägskommunikation". Det tar oss tillbaka till hur det är mitt fel, och hur jag än en gång undrar vad det finns att göra..

J.