Okej. Nu är det näst sista kvällen av ledighet då.. och jag börjar få skolångest nu. Det här med gymnasieval har som klistrat sig fast på min hjärna. Det är mindre än en månad kvar innan det ska vara klart, och jag har ingen aning om vad jag ska välja. Eller okej.. Det har jag ju. It-media på John Bauer känns ganska så givet som förstaval. Men då återstår fortfarande andra och tredjeval. Det här skrämmer mig. För ett halvår sen var jag säker på vad jag skulle välja. Jag hade allt planerat. Men nu har jag ändrat mig totalt, och de där jag ville förut är något jag inte ens skulle drömma om nu. Så det skippar jag.
Innerst inne så vill jag, som dom flesta andra, egentligen gå hantverksprogrammet inriktning frisör eller stylist. Men med poängen som krävs för det så kan jag lika gärna glömma det.
Hur som helst så var det inte det här jag hade planerat att skriva om nu, det bara blev så.

Jag var hos Elin för ett tag sen. Några timmar sen var det. Hon åker till Thailand nån gång inatt, så jag var tvungen att säga hej då. För er som undrar så är jag inte ett dugg avundsjuk......
Okej. Jo det är jag. Inte lite heller. Jag vill också ligga på stranden och bli brun istället för att sitta i ett grått och trist sverige och plågas med skolböcker dag ut och dag in. Jag får väl trösta mig med att det inte är så långt kvar till Italien antar jag. Om det nu hjälper.
Hur som helst.. När jag öppnade dörren för att börja vandra hemåt såg jag självaste Bambi skutta runt på vägen utanför Elins hus. Det var nog första gången jag sett ett rådjur i stan kan jag lova, och jag skojar inte när jag säger att jag flög upp två dm ovanför marken då jag såg det. Så rädd blev jag. Haha.

Har inte gjort så mycket mer under dagen. Jag har haft en till "tycka-synd-om-mig-själv-dag". Legat i soffan och halvsovit har jag gjort, och Johanna kom hit ett tag. Mitt hjärna är helt fast på en sak som hände igår. Jag kan inte få ut det ur mitt huvud. Det går inte. Fan...
Jag förstår inte hur jag alltid lyckas dra mig till samma sorts personer gång på gång. Hur olika jag än tror att dom är så visar det sig att dom i slutändan är näst intill identiska. Det slutar faktiskt aldrig förvåna mig, även fast jag inte borde bli det längre. Jag vet ju att det kommer bli så här till slut. Så fan.. Varför försöker jag ens? Varför släpper jag in folk i mitt liv? Jag vet ju att jag inte borde... Fan också.
Aja ny tanke...

Jag vill tro dig. Jag hoppas att jag har fel.

Det här inlägget blev ganska djupt och tråkigt. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. Nu ska jag se om någon kan få mig på bättre humör och sen krypa ner i sängen till någon film. Hoppas ni har en bättre och gladare kväll än mig. Godnatt!
J.